måndag 14 mars 2016

Att frodas och blomstra?!


I en serie inlägg bearbetar jag min läsning av boken After Buddhism som är skriven av Stephen Batchelor. Den gavs ut i slutet av förra året och erbjuder nytolkningar av valda delar ur palikanon - gamla buddhistiska texter. Batchelors tolkningar utmanar och ifrågasätter en rad etablerade buddhistiska föreställningar.

För den som inte känner till Stephen Batchelor så kan det sägas att han är en samtida buddhististlärare och författare som är känd för sin sekulära tolkning av buddhism. Han föredrar att betrakta buddhism som en ständigt föränderlig tradition, snarare än en religion med fasta dogmer. I sitt författarskap engagerar sig Batchelor bland annat i ett kritiskt undersökande av buddhismens roll i modern tid. Hans nytolkningar har lett till att vissa buddhister fördömer honom, medan andra betraktar hans tankegångar som välmotiverade och entusiasmerande. Han var buddhistmunk mellan 1974 och 1985. Numera lever han tillsammans med sin fru Martine Batchelor i Frankrike. Han undervisar runt om i världen, bedriver egen forskning och skriver.

För Stephen Batchelor handlar dharma, buddhistiskt klokskap, om att söka gångbara grepp med målet att vi människor ska frodas och blomstra hälsosamt tillsammans. Detta är det främsta målet för en buddhist som Batchelor, inte nirvana och att bli fri från kretsloppet av återfödelser. Det engelska uttrycket som Batchelor använder och som jag översatt med det ålderdomliga "att frodas och blomstra" är "to flourish". Sådana här uttryck är tänjbara och samma begrepp kan uttryckas lite olika. Dalai Lama talar om "lycka", Aristoteles om "eudaimonia" och "ett gott liv". De tre talar alla om något liknande men tänker likväl på olika sätt kring vad detta innebär. Hur tänker Batchelor?

I Batchelors tankevärld riktar den i buddhismen så centrala åttafaldiga vägen in sig på ett 'samarbetsinriktat medborgerligt liv'. Det är ett liv tänkt att skapas här på jorden blanda andra människor, här där saker och ting aldrig kan bli helt perfekta. Målet är alltså inte att avskilja sig från andra människor och samhällsuppgifter, utan att bli en positiv kraft i samhället och för samhället. Det är heller ingen fullständig och absolut fulländning som Batchelor talar om. Vi människor kan inte bli upplysta gudar. Vi har att använda vår högst villkorade frihet och vad som är klokt måste situationsanpassas och erövras i varje nu. Gröna blommande ängar där man utvecklas obekymrat och handlar obehindrat är det naturligtvis inte tal om. Livet kommer alltid rymma någon slags tragik och gränser för vad vi kan bli.

Det får man ha med i beräkningen när man i Batchelors bok läser att det högsta goda för en buddhist kan sägas vara "the eightfold path of human flourishing" (s 307), "det mänskliga frodandets åttafaldiga väg". Vidare kan man läsa att:

[Gotamas] projekt var främst etiskt. Han strävade efter att etablera ett pragmatiskt ramverk för att män och kvinnor själva skulle kunna erfara att de är fria att inte leva i enlighet med begärens och egenkärlekens instinktiva diktat. Denna frihet är inget självändamål, utan en frihet för att beträda en väg, en livsstil i vilken människor kan frodas och blomstra. (s 205. Min översättning.)

Vad syftar då detta 'frodande' på? Är begreppet så allomfattande att det gör sig oanvändbart? Vem skulle säga sig vara emot? Någon kanske tycker det låter som om någon slags universell mänsklig innersta och essentiell natur ska komma till uttryck. Men Batchelors uppfattning är inte att vi är predestinerade att bli något särskilt.

För mig har närliggande termer som 'livfullhet' och 'livgivande' tjänat som begrepp med praktisk relevans en längre tid. Med mig in i Batchelors värld har jag bland annat filosofen Gilles Deleuze tankar om 'begär, kreativitet och livaktighet' och Nietzsches tankar om 'livskrafter som bejakar liv'. För mig blir Batchelors sikte på 'mänskligt frodande' en punkt där jag kan sammankoppla buddhism med andra tankeriktningar och traditioner, inte alltid i harmonisk samklang.

En tänkare som skulle kunna vara relevant att knyta an till just denna punkt är t ex filosofen och teologen Don Cupitt som ständigt tematiserar detta. Med honom i åtanke skulle 'frodande' kunna syfta på 'ett kraftfullt mångfaldigande av mänskliga uttryck' och för Cupitt kommer människan till uttryck inte minst genom alla språk hon har tillgång till, inklusive de estetiska. En sådan vinkling borgar förhoppningsvis för en pluralism, det vill säga en öppenhet för att det finns oändligt många olika sätt som vi människor kan och vill komma till uttryck. Cupitts senare författarskap försöker ringa in ett expressivt sätt att leva. En metafor han använt sig av är 'fontänen':

[Fontän-metaforen kan lära oss] att leva generöst, genom att vi häller ut av oss själva i oupphörliga uttryck. Vi bör följa med i livets ström, följa med det som händer. Vi bör försöka leva helt och hållet bejakande, utan något tillbakaryggande, utan häftig motvilja eller några andra 'reaktiva' eller negativa känslor. (Don Cupitt. The Fountain - a Secular Theology. 2010, s 11. Min översättning.)

Det låter kanske superhjälteaktigt att inte rygga tillbaka inför livet och att inte reagera på livet med motvilja. Att nämna Nietzsche i samma andetag borde inte förvåna någon. Även i buddhismen finner vi spår av samma tankegång och strävan. Cupitt lär dock inte mena att någon enstaka människa kan uppnå detta radikala bejakande en gång för alla.

Intressant i sammanhanget är att Batchelor känner till Cupitt väl. Om jag förstått det rätt så är de vänner. Det är till och med så att Batchelor tillägnar Cupitt sin senaste bok After Buddhism. Och i sin förra bok Confession of a Buddhist Atheist (2010) skrev han: "Jag känner större samhörighet med Don Cupitt än med någon nu levande buddhistisk tänkare" (s 182. Min översättning). På liknande sätt som Cupitt uttalat har omformulerat kristendomen utifrån ett inomvärldsligt och sekulärt perspektiv, har Batchelor omformulerat dharma utifrån ett inomvärldsligt och sekulärt perspektiv. Det har han gjort efter att han först lärt känna buddhistiska kulturer på djupet genom att bosätta sig en längre tid i Dharamsala tillsammans med buddhistiska exiltibetaner i Indien och i ett zenkloster i Sydkorea. I After Buddhism förklarar Batchelor att trots att han roterat dharma och kommit att formulera buddhism utifrån ett sekulärt perspektiv, kan man med fog säga att han förblivit dharma (den buddhistiska läran) trogen:

Total nedsänkning i en levande buddhistisk kultur tillät mig att tillägna mig en intuitiv förtrogenhet med en komplex världsuppfattning som utarbetats och artikulerats under många århundraden. Denna förtrogenhet försåg mig med ramverket, koncepten och terminologin som behövdes för att ompröva och tänka om dharma. Jag är övertygad om att argumenten som presenteras i denna bok förblir helt trogna dharmas logik. Jag strävar efter att rotera denna logik för att föra dharma närmre de behov och angelägenheter människor har i modern tid. (s 4. Min översättning.)

En sak som är grundläggande för Batchelors uppfattning om hur vi människor kommer till uttryck på ett hälsosamt och kreativt sätt är hans förståelse av vad som kan hindra oss från detta. Mer specifikt kan det som hindrar oss vara 'reaktivitet' och 'ressentiment'. Detta är en vanlig tanke inom buddhismen. Dalai Lamas böcker och tal är ett exempel på detta. Vi finner även paralleller till denna uppfattning utanför buddhistisk tradition, t ex i Deleuzes och Nietzsches tänkande.

Batchelor menar att vi inte framgångsrikt kan ernå friare sätt att komma till hälsosamma och kreativa uttryck, om vi enkelspårigt förlitar oss på ren viljeansträngning, om vi sätter vårt hopp till en slags 'hyperintention'. Batchelor förespråkar istället att vi bör skapa ett slags friutrymme genom att betrakta vår reaktivitet, våra viljeansträngningar och begär med en viss distans, en distans som inte gör att vi fjärmar oss, utan som istället innebär att vi blir mer vaket förtroliga och intima med våra reaktioner och begär. Batchelor menar att vi på detta vis kan finna ett gynnsamt sätt att förhålla oss ledigare till oss själva, där vi inte förtrycker eller hämmar oss, utan istället låter det som uppstår i oss vara. Vi kan då få ett större svängrum - ett frirum - att handla i. I utrymmet som skapas kan det uppstå möjligheter att bryta vissa av våra repetitiva och osunda vanor, för att skapa något nytt utifrån ett klarare sinne. Vi kan kultivera detta i meditation, men vi kan även praktisera det i vårt vardagliga liv, menar Batchelor.

I palikanon finner vi ofta uttrycket 'the stream entrant', 'den som stigit ner i strömmen', som metafor för en vis person. Enligt Batchelor är denna metafor kopplad till idén om att som människa frodas på ett hälsosamt sätt:

Emedan någon som har beträtt den åttafaldiga vägen påstås ha trätt ner i en flödesrik bäck ["entered a stream"] (en otvetydig metafor för ett blomstrande och frodande liv), sägs den som blir kvar intrasslad i reaktivitet uppleva en torftighet där inget växer. (s 77. Min översättning.)

'Reaktivitet' handlar rimligen om 'vårt sätt att reagera på omvärlden och oss själva'. Om ens reaktioner sägs vara negativa kan de ur ett buddhistiskt perspektiv exempelvis bestå av motvilja, hat, hämnd och nederlag och vi har då att göra med vad man kan kalla 'ressentimentsfulla reaktioner'; en tilltryckt persons behov av upprättelse och hämnd; ett agerande utifrån en kär jag-identitet; en position där man hellre gör efterkonstruktioner och projicerar sina misslyckanden än tappar ansiktet.

När jag lyssnat till Batchelor i andra sammanhang har han vidare beskrivit motsatsen till ett frigjort liv genom att hänvisa till våra djupt rotade instinkter som verkar genom vår benägenhet att 'hålla fast, frysa, fixera, skjuta ifrån oss, och gripa efter något'. Det får mig att anta att det även är detta Batchelor menar med 'reaktivitet'.

Ifråga om metaforen "the stream entrant" skriver Batchelor även så här:

Som en metafor innebär "to enter a stream" att man inte längre är fångad i vanemässiga beteendens cykler som inte leder någonstans, att man har lösgjort sig från dessa vanors grepp för att flöda och strömma fritt utan hinder. Detta fria flödande upplevs som ett sätt att vara levande, ett sätt som bekräftar den egna autonomin och integriteten. (s 41. Min översättning.) 

Att bekräfta sin egen integritet tolkar jag som att man kan agera utifrån grundläggande värden man införlivat och satt upp för sig själv. På så sätt kan integritet ses som motsatsen till hyckleri. Det finns även en maktaspekt i detta att "strömma fritt", att man upplever och kan utöva sina resurser och förmågor på ett gynnsamt sätt, att man på så vis besitter makt och kraft. I linje med detta beskrivs Buddhas agerande i palikanon ibland som kraftfullt och vilt, Buddha kan beskrivas som en person med 'en elefants styrka', och som någon ovillig kompromiss (Se s 270). Med hänvisning till en tidig källa i palikanon, närmare bestämt Sutta Nipãta, förklarar Batchelor även följande:

För den som stigit ner i strömmen kan livets flöde strömma fritt, inte längre blockerat eller hindrat av banden som utgörs av fåfänga (sakkāyaditthi), tvivel (vicikicchā) och moraliska regler (silabbata). (s 86. Min översättning.)

Just i detta sammanhang nämns fåfänga, tvivel och moraliska regler som hinder. Fåfänga kan vara en begränsning när man handlar utifrån en vilja att vara på ett visst sätt och utifrån en viss jag-identitet. Om något gör att man inte kan upprätthålla bilden av sig själv, kan skamkänslor uppkomma och begränsa oss ytterligare. Tvivel kan vara en begränsning om det leder till långvarig obeslutsamhet och resignation. Vi kan förlora oss i ändlös spekulation, i tankeloopar, där vi inte ger oss möjlighet att lära av våra misstag genom att satsa och faktiskt handla. Om vi velar från ett alternativ till ett annat och inte vågar prova en specifik formulering eller handling, kommer vi ingenstans och försätter oss därmed inte i förändring. Moraliska regler å sin sida kan vara begränsande om man låter moralregler sätta ett absolut ramverk för en, om man lever som om det fanns ett facit.

De som inte längre är strikt bundna av moraliska regler kan likväl i högsta grad leva ett etiskt liv. Batchelor menar att alternativet till att följa regler kan vara att man "tagit till sig en omtankens och riskens etik" (s 87. Min översättning). Med 'en riskens etik' tänker jag att Batchelor syftar på att det inte finns en samling regler, eller ens principer, som man tryggt kan hålla sig i när det blåser. Det är så att säga aldrig uppgjort på förhand vad som är gott att göra. Det måste man själv finna ut utifrån de omständigheter man möter och kanhända behöver man även uppfinna nya värden och nya förhållningssätt när man ställs inför nya utmaningar.

Martine Batchelor - som liksom sin make Stephen är författare och meditationslärare - skriver i en av sina böcker att "lämplig och klok handling innebär aktiverandet och manifestationen av vår kreativa potential" (Let go, 2007, s 111. Min översättning). Vi måste så att säga själva komma fram till vad som är klokt att göra. Uttryckt på detta sätt kan etiskt handlande ses som förknippat med den otrygghet som uppstår då svar inte levereras färdigpaketerat av någon annan, när lämplig handling inte är rätt handling utifrån påstått universella och eviga moralregler.

Stephen Batchelor är noga med att framhålla att Buddha inte såg människans källa och möjlighet till friare uttryck ligga i något bortom denna värld. Det är istället vår villkorade värld - kulturen inom naturen och naturen inom kulturen - som konstituerar vår frihet, vår etik, vårt mående och våra uttryck:

Gotama är angelägen av hur en person kan frodas och blomstra inom totaliteten av hans eller hennes sinnesvärld ["sensorium"], vilket han kallar för 'allt'. Som pragmatiker har han [emellertid] inget intresse av att hävda att 'inget existerar utanför vår upplevelse' eller av att insistera att 'Gud inte finns'. [...]
Utövandet av dharma äger rum helt och hållet inom detta 'område' (visaya) vilken är det mänskliga erfarandets värld, en värld som är nära knuten till kroppen och sinnena. (s 179. Min översättning.)

Om boken After Buddhism kan man sammanfattningsvis säga att Batchelor skriver fram en buddhism genom att presentera källor där han tycker sig ana tidig buddhism så som den kan ha varit före buddhismens framväxt. "För att kunna föreställa oss vad som kan tänkas uppstå 'efter buddhism', behöver vi paradoxalt nog gå tillbaka till tiden innan buddhismen började", skriver han (s 28. Min översättning). Av Batchelor får vi i boken inte en livsfilosofi om ett levnadssätt som tar sikte på att utplåna våra begär, eller på att vi ska bli fria från världen. Målet vi presenteras är istället att finna kreativ och sund kraft för att blomma ut som människa tillsammans med andra och för andra i ett samhälleligt och medborgerligt sammanhang, där saker och ting aldrig kan bli perfekta.


Mattis, mars 2016.