Ordet kommer från franskans 'ressentiment' som betyder något i stil med 'förbittring' och används inom filosofin som en psykologisk term.
Ressentiment är vad som kan uppkomma om en person känner sig förorättad, förnärmad, i underläge, mindervärdig eller rent av oduglig, t ex då man blir kränkt, övervunnen eller tilltryckt. Det kan t ex uppstå reaktioner som illvilja, fientlighet, hat, bitterhet, hämnd, missunnsamhet, misstänksamhet, avund och svartsjuka. Andra ressentimentsfulla reaktioner kan ske via projicering och genom identifiering ('vi-känsla') med - eller rent av upphöjande av - andra som också befinner sig i underläge i någon mening.
Ressentimentsfulla reaktioner orsakas inte av det som utgör mig (min kropp, min natur) utan uppstår som en slags (passiv?) maktlös reaktion på vad jag utsätts för, på vad som affekterar mig. Ressentiment uppstår vidare ur att man upplever sig som brist, alltså i saknad av något, t ex kraft, styrka, makt eller förmåga. (För att vidareutveckla denna tankegång kan man ta hjälp av filosofen Spinoza.)
Om ressentiment uppstår präglar det ens tanke-, känslo- och handlingsliv. Reaktionerna kan vara i öppen dager för en själv och för andra, men de kan även verka underkuvat och omedvetet under ytan och komma att förvandlas till oigenkännlighet när de väl kommer till uttryck. Fientlighet kan t ex förvandlas till blidhet. Nietzsche menar i sin teori om herre- och slavmoral även att ressentiment är grunden för en moral som förnekar sin källa till frustration. (Se bl a Nietzsches Bortom gott och ont och Om moralens härstamning.)
'Vanmakten, som inte hämnas, skall bli något "gott". Och den ängsliga undergivenheten skall göras om till "ödmjukhet". Underkastelse under den man hatar skall bli till "lydnad" (underkastelsen, nämligen, under en som påstås ha gett order om denna underkastelse - man kallar denne någon för "Gud"). Den svages avsaknad av offensivvilja, den feghet som han är begåvad med så rikt mått, hans sätt att stå vid dörren, som en tiggare, och vänta - allt detta ska få ett mer välklingande namn. "Tålamod" - dygden framför alla dygder. Att inte kunna hämnas skall sägas vara att inte vilja hämnas, kanske till och med att förlåta ("ty de veta icke vad de göra" - vi vet däremot mycket väl vad de gör!). Det talas också om att "älska sina fiender" - och då svettas man en smula...'
Nietzsche. Om moralens härstamning. (1887), 1994, sidan 49.
Ressentimentets möjlighet till förvandling gör det svårt att känna igen. Vi måste försöka se vad som ligger bakom våra uttryck och bli medvetna om vilken känsloton vi möter vår värld med. Missunnsamhet behöver t ex inte alltid komma till uttryck som det; måhända kommer det till uttryck i form av ständiga självpåminnelser om att berömma andra, en forcerad generositet. När vi gör saker för att inte förlora hoppet om oss själva, när vi vill undvika att se situationer då våra förmågor att kunna delta med styrka inte räcker till, när vi skyler över vår sårbarhet, när vill behålla vår värdighet, vårt ansikte eller position, då kan det hända att vi blir omedvetna om vårt ressentiment och att vi förlorar kontakten med våra bakomliggande motiv.
En rimlig kritik av det ressentimentsfulla handlar emellertid inte om att se ner på förtryckta, svaga, uppgivna och livströtta sidor hos oss människor, eller på undergivna, slavar och underklassen. Kritiken bör istället ta fasta på det livsförnekande i att utgå från sina brister - vad man inte är, alternativt: det livsförnekande i att vägra se sig som brist genom att skyla över den på olika sätt.
En rimlig kritik kan även ta fasta på det ressentimentsfullas iakttagbara negativa inverkan på våra liv. Exempelvis kan hat-, hämnd- och bitterhetskänslor förpesta både ens eget och andras liv, och krampaktigt försvar eller krampaktig självhävdelse i jag-slutenhet kan göra en ohälsosamt missunnsam och svartsynt paranoid. Medan däremot känslor av rofylldhet och vänlighet kan öppna en för världen, göra en mer objektiv och generös, samt få en att känna glädje. Vissa ressentimentsfulla reaktioner som t ex projicering kan även få en att förvränga verkligheten. Värst av allt kanske ändå är att det ressentimentsfulla kan förminska en människa, kan hindra henne från att blomstra och frodas.
Finns det personer som skulle kunna sägas personifiera ett icke-ressentimentsfullt handlande och förhållningssätt? Kanske skulle Dalai Lama kunna sägas vara en sådan person. Av den anledningen kan det vara intressant att ta del av följande stycke där han talar om hur han brukar uppmana fattiga daliter (oberörbara) i Indien, specifikt sådana daliter som nu är buddhister i Bhimrao Ambedkars fotspår.
"I indien har man kastsystemet. De som tillhör den lägsta kasten kallas ibland oberörbara. Den nu bortångne doktor Bhimrao Ambedkar tillhörde denna kast. Han var en framstående jurist, Indiens förste justitieminister, och den man som skrev Indiens konstitution. På femtiotalet blev han buddhist. Hundratusentals människor följde hans exempel. Fastän de nu betraktar sig som buddhister lever de fortfarande i fattigdom. Ekonomiskt sett är de oerhört fattiga. Jag säger ofta till dem: 'Ni måste med självförtroende ta initiativet för att få till stånd förändringar. Ni kan inte bara lägga skulden för er situation på dem som tillhör de högre kasterna'.
Så ni som är fattiga, ni som lever under svåra förhållanden, er uppmanar jag med kraft att tro på er själva och arbeta hårt för att ta vara på era möjligheter. De rikare bör visa större omtanke om de fattigare, och de fattiga bör tro på sig själva och göra sig all möda." (Dalai Lama. Ett öppet hjärta. 2003, sidan 25-26.)
Jag konstaterar att Dalai Lama inte uppmanar daliterna att agera utifrån ressentiment; tvärtom uppmanas de att utgå från sin egen kraft och de möjligheter som ges. På samma sätt brukar han uppmana (exil-)tibetaner att förhålla sig till kineser och Kina; med vänlighet och medkänsla. Därför fick han Nobels fredspris. Hans ord förvånar inte på denna punkt. Men borde han inte i samma andetag som han riktar sig till daliterna förhålla sig mer kritiskt till ett förtryckande kastsystem? Det är verkligen inga kraftord som Dalai Lama använder när han talar om de rikare och högre kasternas ansvar. Han säger bara kort och gott att de borde "visa större omtanke".
Måste det att man uppmanar sig själv och andra att leva mindre ressentimentsfullt innebära att man ej höjer sin röst om strukturellt våld och strukturell orättvisa? Med denna fråga är jag inte ute efter att kritisera Dalai Lama - han kan vara en skarp kritiker av system och har exempelvis utförligt talat om hur Kina systematiskt utövat förtryck i Tibet - utan jag vill med exemplet ta upp spänningen som kan bli mellan å ena sidan kritik av 'system och ageranden som skapar lidande' och å andra sidan strävan att förhålla sig fri från ressentiment och inte gå in i en passiv offerroll.
Mattis, september 2016.
