Barry Magid - Nothing is hidden: del IV

Här publicerar jag en serie utdrag ur Barry Magids bok Nothing is Hidden - the Psychology of Zen Koans (Wisdom Publications, 2013). Även i denna bok betraktar Magid zen i ljuset av psykodynamisk terapi och praktik. Magid vrider och vänder på vissa väl invanda buddhistiska förgivettaganden och problematiserar vissa tendenser inom buddhismen, framförallt tendenser han själv mött i den zenbuddhistiska världen till vilken han själv hör. Magid är författare, psykoanalytiker och zenlärare vid 'Ordinary Mind Zendo' i New York, där han undervisar i fotspåren av sin lärare Charlotte Joko Beck. Magid är även en av grundarna till 'the Lay Zen Teachers Association' (LZTA), en organisation som grundades 2010 och som hänger sig åt frågan om hur dharma kan förverkligas i lekmannasammanhang.

I utdragen nedan får vi ta del av Magids tankar om vad zenpraktik kan innebära, om relationen mellan zenlärare och elever, om skandaler inom zenrörelsen, om idealisering av lärare, om hans egen lärare Joko Becks begränsningar, om elitism och arrogans, om hur man kan använda praktiken till att fly och skärma av sig från verkligheten och sig själv, ja och mer därtill. Som ett led i att verkligen försöka förstå vad Magid menar, finner jag det givande att översätta vissa partier till svenska, samt att sammanställa ett urval av särskilt tänkvärda delar att återkomma till. Jag publicerar urvalet i fyra inlägg. För översättningen ansvarar således jag. Siffrorna nedan är sidoangivelser.



Del IV


153

Om och om igen betonade Eihei Dogen, den store zenmästaren på tolvhundratalet, att utövande av praktiken och förverkligandet av insikt [realization] är något oskiljaktigt redan från början; inte att zazenpraktiken är ett särskilt effektivt verktyg för att uppnå insikt [realization], utan att zazen i sig självt är den fullständiga manifestationen av den uppvaknades väg redan från den stund vi som nybörjare får vår första instruktion.


154

När vi således talar om att 'bara sitta' begränsar vi inte oss till en beskrivning av en särskild ställning eller praktik. Vi beskriver ett sätt att vara på i världen där allting vi möter är helt och fullt perfekt som det är. Ingenting är endast ett medel för ett ändamål, ingenting är endast ett steg på vägen till något annat. Varje ögonblick, allting, är absolut grundlagt i sin egen rätt.


154

...vad Dogen benämnde genjokoan, aktualisering i vårt vardagliga liv.


154

[Dogen:] "Att studera självet är att glömma självet. Att glömma självet är att bli aktualiserad av en oräknelig mängd saker."


155

Eller vi skulle kunna säga: När vi försöker "studera" vårt "själv", likt Shalyamuni innan oss, så finner vi inget där som vi kan nåla fast som inte hela tiden förändras, hela tiden blir skapat och omskapat av ständigt skiftande interaktioner med hela världen.

Dogen benämner denna tolkning av självet och världen som "bli aktualiserad av en oräknelig mängd saker". "Aktualiserad" betyder att bli till, eller att bli skapad till vad vi mest sannfärdigt är. När vi inte kan finna några gränser mellan oss själva och "de oräkneliga sakerna" faller vårt sinne och vår kropp bort, likaså andras sinnen och kroppar - alla distinktioner, allt enskilt som anses besitta något, blir en fiktion vi inte längre upprätthåller. Där det inte finns en avskiljd kropp eller ett avskiljt sinne, kan det heller inte finnas någon särskild förverkligad insikt [realization]. "Förverkligandet" [Realization] är inte en slags privat förändring i mitt enskilda medvetande; det är istället erfarandet av att redan från allra första början vara förankrad och inbäddad i allt liv, en inbäddning utan början och slut, oändligt pågående.

[...] "När du i början söker dharma, föreställer du dig att du är långt ifrån."; detta upprepar för oss vår begynnande missuppfattning där vi gjorde en dikotomi av [dvs en skarp uppdelning mellan] Buddhas väg och oss själva. "Men när dharma blir överfört på rätt sätt blir du med ens ditt ursprungliga själv" [Citatet hänvisar till en utsaga av Dogen]. Klyftan är överbryggad.

Dharma är varken långt borta eller något vi saknat och nu funnit. Vårt ursprungliga själv, självet-i-världen som vi alltid varit, avtäcker i varje stund mer och mer av Buddhas väg. Ingenting var gömt; vad vi funnit har varit fullt synligt hela tiden.


156

Om vi verkligen tar oss an Kodo Sawakis påstående om att "zazen inte är bra för något", upptäcker vi att 'utövandet av denna meningslösa sak' skiljer sig radikalt från allt annat vi gör i livet. Det kan rent av vara den enda onyttiga sak vi någonsin gör. Hela vårt liv kretsar kring ett eller annat syfte. Allt vi gör har ett ändamål, vare sig det handlar om att tjäna pengar, ha kul, eller om att handla gott gentemot andra. Allting kan således bli bedömt på någon slags skala ifråga om prestation. Hur går det för mig? Det finns alltid svar, ibland ner till tre decimaler. Vi är så vana vid att allting har ett syfte att vi till och med kan hamna i en situation då vi ställer frågan: "Vad är meningen med livet?" Vi kommer aldrig finna svaret på den eftersom frågan i sig själv är meningslös. Vi har förtvivlat blandat samman "syfte" med "mening" och "värde".

Det är därför det kan vara så svårt att svara när våra vänner eller släktingar frågar oss varför vi utövar zen. Frågan tar för givet att zen är en teknik med ett syfte, en praktik med något som dess mål. "Gör det dig lugn och lycklig?" Precis som vilken koan som helst, fungerar det inte att svara antingen ja eller nej. Om vi likt Bodhidharma svarar "Jag vet inte" kommer vi antagligen att lämna personen med frågan lika förvirrad som kejsaren.

Om zazen verkligen är oanvändbart så har vi stigit in i en totalt annorlunda värld så fort vi börjat utöva det, precis som Dogen säger. Vi är så att säga ögonblickligen utanför systemen om medel och mål, om framsteg och mål. Vi är i en helt ny värld där 'det vi gör' inte kan bli motiverat av något utanför aktiviteten själv, av vad det kommer ge oss, eller utifrån vart det är tänkt att leda oss. Vi bara sitter. Vi bara är. Kanske kommer vi medan vi sitter inse att allt i världen - allt från mig själv till morgonstjärnan - är lika onyttigt (värdelöst) [useless] och utan berättigande, ingen anledning eller mening utanför sin egen existens.


158

Så fort vi satt oss ner i zazen är vi oanvändbara (värdelösa, onyttiga) [useless]. Det vi gör har ingen poäng bortom det vi gör, ingen poäng utanför stunden själv. Vi bara är, vi bara sitter och i denna akt av sittande aktualiserar vi fullkomligheten i akten själv och vi aktualiserar vår egen fullkomlighet som oanvändbar människa, vilket är ett annat namn för Buddha.


166

I vårt lekmannasammanhang är föreskrifterna inte så mycket löften om uppförande eller regler om hur man ska bete sig, som ett sätt att utgöra vittne till livet som det är.


167

Precis som zazen i Dogens termer inte är medel för ett mål, inte en teknik för att bli upplyst, är föreskrifterna inte regler för att leva ett etiskt liv så mycket som ett uttryck för det fulländade livet, sättet vi är på utifrån perspektivet om aktualiserat icke-särskiljande.


168

Vi säger inte att eftersom vi redan förkroppsligar Buddhas väg finns det inget behov av att praktisera. På samma sätt som Suzuki Roshi berättade för sina elever: "Varenda en av er är perfekta som ni är och ni kan behöva förbättras lite". Det djupgående accepterandet av livet som det är - inkluderat vårt sinne som det är - är en utgångspunkt, en startpunkt, inte en slutpunkt.


169

Alltmedan vi utvecklar nya sätt att träda in i dharmas flöde under det att vi är upptagna med vardagliga bestyr, genomgår föreskrifterna ett skifte från att vara explicita regler för uppförande, till att vara ett bredare perspektiv på livet som det är. Vi reciterar dessa löften som ett sätt att samtidigt erkänna både ett ideal vi har och en verklighet som redan finns framför oss, även om vi misslyckas med att se den.


171

Vanan att reflexmässigt säga "ja" är faktiskt en mycket bra praktik. Den kan hjälpa oss att bli medvetna om hur ofta vi omedvetet backar från vad som föreslås på grund av ångest, rädsla eller mer subtila sätt av undvikande. Joko sade alltid att vi skulle uppmärksamma dessa subtila ögonblick av tvekan, de ögonblick då vi försöker säga "nej" till livet, istället för "ja", i ett försök att hantera vår osäkerhet.

[...] särskilt de saker som vi kommer till praktiken för att undvika.


173

"Att överlämna sig" [Surrender] är ett annat sätt att säga helt och hållet "ja" till varje stund, ett ja så fullständigt att vi förlorar oss själva i det.


173

Överlämnande är att fullständigt släppa taget och som sådant utgör det hjärtat i många andliga praktiker och traditioner. I ljuset av vårt nu gällande psykologiska tänkande kan vi dock se att det även står i en besvärande relation till underkastelse och lydnad.


176

Sant överlämnande har å andra sidan inget mål. Som Tung-shan säger dödar det helt och hållet varje förväntning eller vinnande idé.


180

Den naturliga följden av en ohälsosam underkastelse gentemot andra är en ohälsosam hängivenhet för andra på bekostnad av ens egna berättigade emotionella och psykiska behov - en parodi på medkänsla som jag kallat för 'lovar att rädda alla varelser minus en'.


181

Vårt löfte är att sträva efter att se världen på detta sätt, som något fullständigt och som något vilket alltid manifesterar vägen. Bodhisattvans medkänsla definieras inte av att uppoffra sig; det är först och främst ett sätt att se. Det är endast från den lämpliga och utsiktsfulla positionen som rätt handling kan växa fram, och det utsiktsfulla ligger i att se världens verkliga helhet och hur den utgörs av sammankopplingar, inte från en position som betonar vad den saknar.

Även om vår praktik är en lekmannapraktik och jag inte en präst, insisterar jag alltid att zazen är en religiös praktik. För mig betyder detta att den är grundad i en känsla av vördnad och en respekt för livet som det är. Vår zazen är inte ett medel för ett mål, inte ens ett välgörenhetsmål. Precis som livet är den fullständig i sig själv, och det är detta perspektiv vi ger löfte om att upprätthålla, manifestera och föra vidare.

[...]Omsorg och omtanke [care] går hand i hand med respekt, med att vi behandlar alla och allting som värdigt vår respekt.


181

I bodhisattvalöftets bildspråk försöker den uppvaknade Buddha att väcka alla varelser till [göra alla varelser medvetna om] en verklighet där inget särskiljs, och till vår sammankoppling med allt.


182

Att ta sig ur reaktivitetens upprepade vanor [cycles] kan vara ett bättre sätt att begripa 'förstående medkänsla' på, än genom bilden av 'ändlöst enkelriktat givande'.


196

Vår hunger, vårt begär, är borta; vad vi har kvar är vår smutsiga disk. Inget att vara stolt över, bara något vi måste ta itu med, på det vardagliga sätt sådana ting görs.


196

Insikten att jag aldrig kände mig älskad är inte mer överföringsbar än insikten att allt jag ser är inget annat än mig själv.


198

Även inom psykoanalysen synkas metaforer om mognad, utveckling och separering med medicinens mål om att bota och sedan kunna avsluta. Spädbarnet börjar med att vara helt beroende av modern, men hennes omsorg och vård leder till barnets ökade förmåga till självständighet och slutligen separation.
   Vilka alternativa metaforer är möjliga?
   Kanske kan vi med hjälp av utvecklingsmodellen skifta från bilden av barnet som separerar och individualiseras, eller ungdomen som blir vuxen och lämnar hemmet. Kanske kan vi även överväga relationen vi finner mellan vuxna barn och deras föräldrar, vilken ju är livslång. Finns det andra liknande metaforer som respekterar, snarare än patologiserar, livslånga bindningar, och med vilka vi kan betrakta den analytiska relationen som något utan angiven slutpunkt? Vi talar inte om ett behov av att mogna och separera från vår zenlärare eller rabbi, fastän här kanske psykoanalytikern skulle kunna hjälpa oss sortera vårt patologiska beroende från [förnuftig eller sund] hängivenhet.


199

Vi behöver en praktik som riktar in sig på att stödja och stärka våra relationer, äktenskap och familjer. Den gamla modellen 'lämna-sitt-hem', bör inte översättas med 'förstöra-sitt-hem'. Det är en lärdom som jag och många i min generation lärt den hårda vägen.


200

Allting vi söker är gömt i klar sikt. Verkligheten - livet som det är - visar sig helt och fullt för oss ögonblick efter ögonblick, även om vi vanligtvis kan se endast en uppsyn i taget. Ju mer vi ökar i vår förmåga att se och erkänna alla delar av oss själva, ju mer blir vi förmögna att se fullkomligheten som manifesteras överallt runt oss, en perfektion som inte raderar eller negerar trasigheten och lidandet i världen, men som icke desto mindre finns där hela tiden; ankans ansikte ler från den plats där vi tidigare endast var förmögna att se öronen på en kanin.