Barry Magid - Nothing is Hidden: del III

Här publicerar jag en serie utdrag ur Barry Magids bok Nothing is Hidden - the Psychology of Zen Koans (Wisdom Publications, 2013). Även i denna bok betraktar Magid zen i ljuset av psykodynamisk terapi och praktik. Magid vrider och vänder på vissa väl invanda buddhistiska förgivettaganden och problematiserar vissa tendenser inom buddhismen, framförallt tendenser han själv mött i den zenbuddhistiska världen till vilken han själv hör. Magid är författare, psykoanalytiker och zenlärare vid 'Ordinary Mind Zendo' i New York, där han undervisar i fotspåren av sin lärare Charlotte Joko Beck. Magid är även en av grundarna till 'the Lay Zen Teachers Association' (LZTA), en organisation som grundades 2010 och som hänger sig åt frågan om hur dharma kan förverkligas i lekmannasammanhang.

I utdragen nedan får vi ta del av Magids tankar om vad zenpraktik kan innebära, om relationen mellan zenlärare och elever, om skandaler inom zenrörelsen, om idealisering av lärare, om hans egen lärare Joko Becks begränsningar, om elitism och arrogans, om hur man kan använda praktiken till att fly och skärma av sig från verkligheten och sig själv, ja och mer därtill. Som ett led i att verkligen försöka förstå vad Magid menar, finner jag det givande att översätta vissa partier till svenska, samt att sammanställa ett urval av särskilt tänkvärda delar att återkomma till. Jag publicerar urvalet i fyra inlägg. För översättningen ansvarar således jag. Siffrorna nedan är sidoangivelser.



Del III


101

Även om en av buddhismens centrala lärosatser varit den om ömsesidigt beroende, hör man sällan detta tolkat i termer av känslomässigt ömsesidigt beroende.


102

När vi talar på ett abstrakt vis om orsaksbundna relationer inser vi att detta nät [av ömsesidighet] inte bara är ofrånkomligt, utan också att vi utgör summan av relationerna inom detta nät. Men när vi talar om emotionella förbindelser, växlar vi alldeles för ofta till ett tal om komplikationer, klamrande, osunda bindningar, fixering och beroende, som om alla känslomässiga sätt att vara sammankopplad, var yttre, främmande, överflödiga, eller hinder i förverkligandet av vår sanna natur, till skillnad från sådana orsaksbundna relationer som låter mer neutrala. När det gäller emotionella sammankopplingar faller zen alltför ofta in i talet om självständighet, självtillit och oberoende. På något sätt förnekar man att ömsesidigt beroende ofrånkomligen existerar på denna personliga nivå också.

Till och med min lärare Yoko Beck, som kanske mer än någon annan inom samtida amerikansk zen förde med sig en medvetenhet om den emotionella realiteten i zenpraktik, var motvillig att förbinda sig med känslor som beroende, sårbarhet, kärlek och bundenhet som något annat än hinder vi möter på vägen.


103

Hon [Yoko Beck] skrev att för de flesta människor handlar relationer till syvende och sist om begär efter njutning och om att använda den andre som en källa till njutning. Hon fortsätter:

Relationen är där ute och det är tänkt att den ska ge mig nöje och njutning. Den ska åtminstone inte ge mig obehag. Vi gör med andra ord denna relation till en glassrätt. Glassen är där för att ge mig njutning och tröst. Det är mycket få som ser på relationer i ett annat ljus.

Även om jag inte vill reducera hennes undervisning om kärlek till denna enda metafor, är det signifikant i mina ögon att hon väljer något sådant som glass som en "stand-in" för vad de flesta av oss vill ha och få ut av relationer. Det är inget vi faktiskt behöver, inget som är essentiellt i livet, utan endast något sött, inte särskilt näringsrikt och dessutom antagligen dåligt för vår hälsa. Var så god och ta för dig en liten bit om du måste, men akta dig...

I boken Everyday Zen titulerade hon ett kapitel med de ryktbara orden "Relationer fungerar inte". Hon vidhöll att varje förväntning som vi har på vår partner är bara del i vår självcentrerade dröm. Den enda kärlek som är genuin är en helt osjälvisk kärlek. Att verkligen älska någon "betyder att ge dem allting och förvänta sig inget. 'Om du behöver något ger jag det till dig'. Kärlek förväntar sig ingenting."

Detta är minst sagt en märklig form av kärlek, eftersom det inte finns något ömsesidigt med den. Det är en kärlek som vi kanske kan tänka oss att en mamma har gentemot sitt nyfödda barn, men även här finner vi att moder-barn-bandet upprätthålls av att spädbarnet svarar moderns kärleksfulla blick, ser upp på henne med förundran och glädje; en partner som från första stund i livet deltar i intersubjektivitetens dans. Det finns något definitivt i Yokos definition av kärlek som påminner om [filosofen] Emmanuel Levinas etiska ståndpunkt, enligt vilken det moraliska ansvaret för den Andre är gränslöst. Liksom hos Levinas finns där ingen ömsesidighet; jag kan inte utgå ifrån att den Andre är lika ansvarig för mig som jag är för honom; jag måste ge min kärlek fullständigt och ovillkorligt, oavsett om den är besvarad eller ej.

Även om Yokos bild av kärlek kanske representerar ett ideal om osjälviskhet är problemet hur vi ska hantera oss själva och andra i vårt livs inte helt ideallika dag-för-dag verklighet. Det är som eleven som får höra sin lärare förkunna att zazen betyder att helt och hållet dö på sin kudde, och som undrar om det inte finns några mellanliggande steg...

Det är även en bild av kärlek som kan leda förskräckligt fel. Att försöka vara totalt hängiven den andre kommer nästan alltid (tillåt mig säga: alltid, i varje fall som jag personligen har stött på) medföra förnekande, förträngande, eller alternativt att man avskiljer någon aspekt av ens genuina behov av kärlek, tillhörighet och ömsesidighet. Jag misstänker att Jokos personliga livshistoria förde henne till en position där hon rentav sade: "Jag kommer aldrig att lita på någon som honom igen". Denna personliga livshistoria innehöll ett äktenskap med en farlig och sinnessjuk make och arbetet med Maezumi Roshi, en zenlärare vars alkoholism och sexuella uppförande ödelade Los Angeles zencenter under hennes år där. Kärlek och praktik betydde att ge allt du har, men förvänta dig - behöv - inget tillbaka. Ömsesidigt beroende tilläts inte betyda ömsesidigt beroende. För Yoko var relationer en stor tillgång i ens utövande, men det var inte läge för något känslomässigt behov av kärlek eller anknytning.

Det bygger endast mina egna intryck, men jag fick känslan att Joko under sina sista år var djupt skakad av sin tilltagande fysiska skörhet och hennes beroende av arvtagarna till hennes dharma, Elizabeth Hamilton och Ezra Bayda, som vårdade och levde med henne de sista åren hon var vid San Diegos zencenter. Hon hade alltid varit stolt över sitt fysiska tillstånd, och det var en chock för henne att se hennes behov av hjälp komma. Samtidigt blev denna person som aldrig velat klona sig själv, och som alltid insisterat på att hennes efterträdare skulle finna sin egen röst och riktning, mer och mer angelägen om att hennes närmaste arvtagare inte skulle underminera hennes lära.

Den sista gången jag träffade henne efter att hon flyttat till Prescott i Arizona, för att leva med sin dotter, och efter att hon utan förvarning och utan motstycke försökt återkalla dharma-överföringen hon givit Elizabeth och Ezra, berättade hon för mig hur stark hon var och att ingen av hennes arvtagare hade samma styrka som hon, samt att det troligen var ett misstag att hon överfört dharma till oss. Hon talade om Soen Roshi, inte Maezumi, som sin sanna lärare. Vemhelst som försökte ifrågasätta hennes version av händelserna var helt enkelt en lögnare, och hon visste sanningen. Jag berättar denna historia med stor sorg, eftersom det var här som jag insåg att personen som jag hade lärt mig så mycket av, personen jag förlitat mig på under så många år och på så många sätt, var nu inte längre närvarande. Det var en sista lektion i förgänglighet, en lektion om att ingen kan lova att förbli stark och klarsynt för all tid, oavsett vilken nivå av förverkligande han eller hon befunnit sig på.

I praktiken måste vi konfrontera inte bara problemen som uppstår ur våra begär, vilket är Buddhas kärnbudskap, utan också hindren för emotionellt nödvändiga och hälsosamma begär, vilket kan sägas vara psykoanalysens kärnbudskap. Vad som kanske ser ut som belåtenhet eller acceptans, kan vara en täckmantel för uppgivenhet, en ovilja att känna på djupet eller ta mellanmänskliga risker. Att täcka över längtan och att inte möta rädslan för att bli avvisad, borde inte vara del i en andlig och befogad lösning på problemen om begär. Att ett helt liv försöka förverkliga en slags 'läkande fantasi om självständighet' borde inte tillåtas maskeras som Buddhas väg.


106

...uppgivenhet och avsägelse som en lösning, där vi agerar 'som om vi redan vore döda'. Även om ingen medvetet (hoppas jag) skulle föreslå en sådan lösning på livets besvikelser, finns där en omisskännlig tendens inom buddhismen att sträva efter ett tillstånd av att inte släppa in, en försjunkenhet i tomhet som ska göra oss osårbara - om inte rent av känslolösa.


107

Vi kan efter år av praktik göra oss tuffa och känslolösa, ja delvis, om inte rent av helt, oemottagliga för grundläggande mänskliga känslor. Och vad har vi då uppnått? Vi måste ha varit skräckslagna av våra egna tankar och känslor, vår egen sårbarhet, för att vilja utplåna denna del av oss själva så grundligt. Och så har vi skapat oss en praktik i vilken vi lärt oss att hantera extrem fysisk smärta och strapatser, men utan att någonsin möta riskerna som uppstår med ömhet, längtan och att vara kär.


108

...mellan Jokos bild av totalt osjälvisk kärlek som inte förväntar sig något tillbaka, och en kärlek som får oss att göra vad som helst, stå ut med vad som helst, för att behålla vårt kärleksobjekt.


108

Som Thomas Merton - trappistmunken som efter årtionden av klostercelibat fann sig själv passionerat förälskad i en ung sköterska - slutligen erkände: 'det kan inte existera riktig kärlek utan bundenhet, inga känslor utan sårbarhet, och i slutändan ingen mänsklighet utan ömsesidiga behov'.


108

Kärlek gör kanhända oss alla till dårar [åtlöje], med rätta i så fall. Det är en del i att färdas nedför samsaras ström, och det är lika bra att vi uppskattar färden. Vid det här laget borde vi veta att det kommer att bli skakigt och vi ska inte bli förvånade om det gör ont.


109

Som Kohut menade: 'hur vi upplever oss själva, och hur bra eller dåligt vi fungerar, kan bero på vem vi har band till och på hur stabil den bindningen upplevs'.

113

Traditionell klosterträning kanske kan tillhandahålla stabil och stor trygghet, samt förutsägbarhet i den dagliga rutinen, men kan också innebära negligerande av elevers behov av uppmärksamhet eller förståelse. Lärare kan rent av underblåsa kronisk osäkerhet genom att hävda att varje behov av förutsägbarhet, tillit, eller ömsesidighet är inget annat än egoistisk bundenhet, vilken måste behandlas genom att bli oavbrutet motarbetad. Sådana lärare kan verka främja vad som ser ut att vara stor hängivenhet från elevernas sida, men som i verkligheten är en form av desperat klamrande.

Ju mindre vi får trygg personlig kärlek och förståelse, desto mer klamrar vi vid idealiserade, avlägsna, fast lockande föräldrafigurer. Lärare kan vara omedvetna om i vilken utsträckning de själva främjar elevens beroendebeteenden, beroendet de säger sig vilja lösa upp. Ständigt drar de undan den känslomässiga mattan under eleverna, får de ur balans eller osäkra ifråga om sin position i gemenskapen eller osäkra om vad deras lärare ska tycka. Detta kan rationaliseras och sägas vara ett sätt att frigöra dem från sina egon, men allt för ofta blir den osäkre mer och mer osäker, vilket gäller än mer för nedlåtenheten. Läraren själv kan vara upptagen med ett slags avskärmande. De behov som läraren avvisar hos sig själv projicerar hon då på eleven, som anses förkroppsliga alla de avskiljda och förnekade aspekter i lärarens eget beroende och behövande själv. Lärarens respons på elevens behov av trygghet och personligt band kan här ta sig sadistiska former, när hon attackerar (i praktikens namn) sådant i eleven som egentligen är aspekter av henne själv och som omedvetet orsakar skam och självhat.

115

När zen alltmer blir en angelägenhet för lekmannavärlden, och allt mindre förankrad i klosterkoder vilka blivit mindre och mindre relevanta för oss, behöver vi utveckla former och sätt att tala som berättigar personliga behov, sexuella såväl som behov om att vara beroende av andra. 

116

Denna tanke på att ärva, som bebor upptagenheten av härstamning [lineage], är en av få ingångar där jag finner att vi kan plantera berättigandet av personlig tillgivenhet och bindning i sträng zentradition. Vi behöver finna fler vägar och sätt där vi tillkännager och berättigar behov av relationsband i vår praktik.


124

En av de självklara fördelarna med meditation [...] är hur den stärker vår skyddsvall mot stimulus så att vi blir mindre benägna att bli utmattade, frustrerade eller [...] reaktivt provocerade av vår omgivning med alla dess känslor. [Meditation kan också sägas handla om att reglera] ...vad och hur mycket som passerar från utsidan till insidan och vice versa.


126

Skillnad och gränser är inte ord vi vanligtvis sätter värde på inom buddhismen; de brukar stå för allt vi föreställer oss att vi ska övervinna i namn av enhet och icke-särskiljande. Men hur vi hanterar skillnad kommer att vara ett av kännetecknen för en klok praktik. Vi kan inte avlägsna skillnad och vi kan inte blanda motsatser i en konfliktfri syntes - eller sörja.


130

I det förflutna har lärare ofta talat som om vägen för att uppnå frid vore att döda ditt ego. Det är en mycket tvetydig metafor: vi behöver döda något i oss för att finna frid.

Jag tror att det var Michael Wenger som sade: "Folk uppmanar dig alltid att praktisera hårdare, kanske borde vi prova praktisera mjukare för omväxlings skull". Talet om att döda egot, eller om 'dharmakamper' [Dharma combat], eller om att skära igenom, eller övervinna begär och bindningar, är verkligen ett språk om inre konflikt projicerat på praktiken och på lärar-elev-relationen. Det som till stora delar för oss till praktiken är det faktum att vi redan är i krig med oss själva, att en del av oss redan försöker döda en annan del.

Det är alltför lätt att denna sortens inre konflikt tas i bruk av vår zenvokabulär och att vi i andlighetens namn försöker döda våra behov, döda våra bindningar, döda vår sårbarhet, döda vår ilska, döda vår sexualitet, döda vårt begär efter kärlek, döda allt det som kommer att gör oss beroende av andra människor och bli sårbara inför dem.


144

Det vore ett misstag att översätta "tänk icke-tänkande" som "tänk inte". Han [Dogen] pekar snarare på ett sätt som handlar om att ha ett specifikt förhållningssätt eller perspektiv på våra tankar; låta de komma och gå, som i sig själva tomma fenomen vilka vi varken behöver hålla fast vid eller förvisa, på samma sätt som vi låter ljud utifrån komma och gå.


147

Karma representerar den totala summan av orsak och verkan i våra liv; orsakerna som har gjort oss till de vi är och varje verkan vi skapar i varje nytt ögonblick som svar på dessa orsaker.


149

Karma, eller orsak och verkan, betyder vår historia, både i betydelsen min personliga historia av handlingar och deras konsekvenser, och i betydelsen alla släktband och hela den kulturella och historiska kedjan av händelser som lett fram till den jag är idag.