Barry Magid - Nothing is Hidden: del II

Här publicerar jag en serie utdrag ur Barry Magids bok Nothing is Hidden - the Psychology of Zen Koans (Wisdom Publications, 2013). Även i denna bok betraktar Magid zen i ljuset av psykodynamisk terapi och praktik. Magid vrider och vänder på vissa väl invanda buddhistiska förgivettaganden och problematiserar vissa tendenser inom buddhismen, framförallt tendenser han själv mött i den zenbuddhistiska världen till vilken han själv hör. Magid är författare, psykoanalytiker och zenlärare vid 'Ordinary Mind Zendo' i New York, där han undervisar i fotspåren av sin lärare Charlotte Joko Beck. Magid är även en av grundarna till 'the Lay Zen Teachers Association' (LZTA), en organisation som grundades 2010 och som hänger sig åt frågan om hur dharma kan förverkligas i lekmannasammanhang.

I utdragen nedan får vi ta del av Magids tankar om vad zenpraktik kan innebära, om relationen mellan zenlärare och elever, om skandaler inom zenrörelsen, om idealisering av lärare, om hans egen lärare Joko Becks begränsningar, om elitism och arrogans, om hur man kan använda praktiken till att fly och skärma av sig från verkligheten och sig själv, ja och mer därtill. Som ett led i att verkligen försöka förstå vad Magid menar, finner jag det givande att översätta vissa partier till svenska, samt att sammanställa ett urval av särskilt tänkvärda delar att återkomma till. Jag publicerar urvalet i fyra inlägg. För översättningen ansvarar således jag. Siffrorna nedan är sidoangivelser.



Del II


56

Precis som artister av olika slag, inhämtar, imiterar, utmanar och omvandlar dharmalärare vad deras lärare lärt dem. (Tänk på Yasutanis relation till sin första lärare Nishiari och sedan på hans senare lärare Harada.) [Min anmärkning: Dharma är således inget bortom detta utbyte och dessa transformationer som äger rum mellan människor.]


58

När jag tänker på dharmas tillstånd i Amerika, finner jag att jag måste säga ja till det hela - vilket innebär att säga att jag medger att dess historia, likt all historia, är en tragisk helhet.


59

[Dharma] är produkten av en tid [när dharma kom till väst] i vilken man var benägen att koppla samman spirituell, sexuell och politisk frigörelse, och att hänge sig åt utopiska alternativkulturella fantasier. Det var likt renässansen en tid av enormt fruktbara sammankopplingar och korspollineringar mellan kulturer.


59

Att människor realiserar tomhet eller lyckas se sig som del i ett större sammanhang, verkar inte garantera att dem förvandlas till mer än något mänskligt. (Jag är ledsen att säga att det gör dem heller inte nödvändigtvis till goda människor.) Fantasin att det skulle få den effekten är en av de mest effektiva ridåerna bakom vilka vår tids moderna trollkarlen från Oz kan gömma sig. Vem som än försöker säga till dig att zen eller någon annan praktik kommer att förvandla din karaktär helt och hållet ljuger för dig, och kanske även för sig själva.


60

Zenpraktiken är en vacker, omvandlande, djupgående, icke-perfekt, opålitlig, korrumperbar och kulturellt betingad tradition, och ett levnadssätt som jag är en del av och samtidigt ansvarig att upprätthålla och föra vidare.


62

Tragiken i att så många amerikanska zenlärare har fallit i onåd på grund av sexuella skandaler, ligger inte bara i den tveklösa skada som tillfogats offren, utan även i hur vår idealiserade bild av zenmästaren har krossats och vår tillit blivit förstörd. Det är inte tillräckligt att påpeka att vi ska växa upp och vara realistiska i förhållande till våra lärare på samma sätt som vi måste vara det mot våra föräldrar. Idealiseringsprocessen är på en gång både nödvändig och en naturlig del av att mogna, och samtidigt bör vi se den som en varningssignal inför det potentiellt destruktiva och vilseledande i att följa en karismatisk ledare nedför någon mycket farlig trädgårdsstig.

Hur vi responderar på avidealisering av lärare är en viktig del i vår praktik. En psykologisk manöver som vi utvecklar i mer eller mindre grad i hanterandet av avidealiseringens trauma, är att göra om objektet för vår tidigare idealisering till en abstraktion istället för en person. Således kan en lärares liv vara i kaos, och han kan sägas ha utnyttjat en hel generation av elever både sexuellt och finansiellt, men hans "Dharma" är icke desto mindre äkta och förblir på något sätt rent och obefläckat av hans uppförande.

Detta är en komplex psykologisk manöver föranledd av många orsaker, som beroende av individen och omställningarna, kan ha både läkande och försvarsmässiga aspekter. Som ett sätt att återhämta sig från ett trauma, kan det till exempel leda till att en person återupprättar sin tro på dharma - på rättvisa eller kärlek - även om han eller hon blivit svårt sårad av en specifik lärares eller älskares beteende. Detta tillåter dharma att bli bevarad i 'den tredjes värld' - ett utrymme bortom "verkställare och offer" - där praktiken i sig inte är oåterkalleligt nedfläckad av någon individs dåliga uppförande.

Ibland blir emellertid detta drag där vi abstraherar i huvudsak en försvarsinställning. I ett sådant scenario svär jag att aldrig mer tillåta mig att bli beroende och tillitsfull, eller på annat sätt sårbar inför någon annan människa någonsin igen. Här fungerar en abstrakt föreställning om dharma i åtskiljandets tjänst, praktiken avskiljs från risken att såras. Vi återupprättar trygghet, men på bekostnad av att vi stänger av. Jag har haft elever som haft dåliga erfarenheter med sin tidigare lärare och som hänger sig åt sittandet, men som undviker dokusan eller varje form av personlig relation till mig som lärare. Zazen blir då en trygg frånkopplad bubbla, en tillflyktsö. Detta kan vara ett oundvikligt första steg, men det leder i förlängningen till ett liv i limbo och behöver erkännas för vad det är när tiden är inne.


65

Ilska, ångest och depression är typiskt sådant vi idag identifierar som "stoff" vi vill torka bort från vår mentala spegel. Vi utgår ifrån att det finns ett tillstånd av jämnmod gömt under känslomässig smuts som vi vill praktisera bort. Men Huinengs dikt [se sidan 64] motsätter sig den uppfattningen, oavsett hur vi föreställer oss smutset som fördunklar vårt sinnes spegel. Han försäkrar oss om att både spegeln och stoffet är tomhet, så vad finns där då att fördunkla och vad kan vara fördunklat? Vad detta i huvudsak säger är att våra tankar och känslor inte är orenheter skilda, eller på något sätt skiktade ovanpå, vårt annars klara sinne. Tankar och känslor gör inte vårt sinne orent, dem utgör vårt sinne. Vi behöver inte avlägsna dem, utan bara se dem för vad de är. Praktiken går i själva verket från en ändlös, och vanligtvis meningslös, ansträngning att rengöra vårt sinne, till förståelsen att vårt sinne redan är klart i sig självt eftersom det i sig självt är tomt. Sinnet kan inte bli orent av dess innehåll. Vår uppgift är inte att skapa detta tillstånd, utan att se att det redan är här.


68

Även om en central lära inom buddhismen alltid varit att inget - inte dharma, ingen sak, ingen person, inget själv - har någon inneboende oföränderlig essens, har generationer av buddhister misstolkat idén om buddhanatur till att betyda just det - en inre essens, en inre potential att realisera, ett inre sant själv - som praktiken är utformad för att blottlägga och kultivera.


69

Ibland tänker jag att hela zencenters har blivit byggda på denna specifika platå, där elever ständigt frestas av något de en gång glimtat, men som för evigt förblir utom räckhåll. Lärarna själva konspirerar i denna attityd. När vi säger "Inte ännu, inte ännu" måste vi klarsynt förstå att detta inte är ett uttryck för ändlöst strävande om självförbättring eller om fullkomligt förverkligande. Hellre är där inget slutligt; denna ofullständighet, denna härva av vilt gräs, är inte avskiljt fullkomlighet. En person frågade en gång Joko huruvida hon trodde att hon någonsin skulle uppnå annutara-samyak-sambodhi (högtstående oöverträffad fullkomlig upplysning) i detta liv. "Jag hoppas att tanken aldrig slår mig", svarade hon.


82

Att studera självet är att studera språket om självet.


87

De inbillar sig att praktiken kommer göra så att de kan leva utan kärlek (eller hopp, eller fysisk bekvämlighet, eller bekräftelse, eller andra personliga behov). De inbillar sig att den på något sätt ska göra de tillräckligt starka att klara sig utan sådana ting.

Vi inbillar oss att vi kan förvisa vissa aspekter av oss själva genom praktik och ändå blomstra. Om vi går den vägen kommer vi att bli spöken i slutändan, och kalla detta att vara spöke för att 'vara andlig'.


88

Med känsloton menar jag hur vi instinktivt reagerar på tystnad - är det skrämmande och tomt, eller fridfullt och lugnt? Upplever vi naturens vidsträckta vyer som ensamma obebodda vidder, eller rymmer de djupt berikande upplevelser? Finner vi stadsgator fyllda av folk livliga och stimulerande, eller överväldigande, kakofoniska och hotfulla? Möter vi varje dag med en känsla som vore den full av möjligheter, eller som tom vidsträckt tid som man måste ta sig igenom och fylla med något? Sådana redogörelser upplyser oss om färg, ton, eller om du vill; soundtracket till en persons liv, inbäddat i dennes outtalade intuitiva känsla av "det är så världen är".


98

Verkligheten har varit och kommer att vara där att upptäcka långt före och långt efter att det finns människor som kallar sig buddhister.