Här delger jag utdrag ur Stephen Batchelors bok After Buddhism (2015) som rör hans syn på det sublima i relation till dharma och meditation. Översättningen står jag för.
Meditation härrör ur och kulminerar i det dagligt sublima. Jag har lite intresse av att uppnå tillstånd av ihållande koncentration i vilken erfarenhetens sinnliga rikhet är ersatt av ren introspektiv hänryckning. Jag har inget intresse av att recitera mantran, visualisera Buddhas eller mandalas, nå utanför-kroppen-upplevelser, läsa andra människors tankar, praktisera klarsynt drömmande, eller kanalisera psykiska energier genom chakras, än mindre låta mitt medvetande bli absorberat i det Obetingades transcendenta perfektion. Meditation handlar om att omfamna vad som händer denna organism när den kommer i kontakt med sin omgivning i detta ögonblick. Jag avvisar inte mystikens erfarenheter. Jag avvisar endast perspektivet att det mystiska döljs bakom vad som är helt och hållet synbart, att det är något annat än vad som inträffar i tid och rum just nu. Det mystiska transcenderar inte världen utan genomsyrar det. 'Det mystiska är inte hur världen är', noterade Ludwig Wittgenstein 1921, 'utan att den är'.
Enligt Edmund Burke och de romantiska poeterna överskrider det sublima vår kapacitet att skapa representationer. Världen är omåttlig; varje grässtrå, varje solstråle, varje fallande löv är måttlöst. Inget av dessa ting kan bli fångade i idéer, bilder eller ord på ett slutgiltigt och riktigt sätt. De skjuter ovanför våra huvuden och sväller över tankens gränser. Deras sublimitet tar det tänkande och kalkylerande sinnet till sin gräns, lämnar en stum och överväldigad med antingen förundran eller förskräckelse. Men för oss mänskliga djur som gläds och frossar i vår position, som åtrår trygghet, visshet och tröst blir det sublima förvisat och bortglömt. Som ett resultat av detta blir livet diffust och platt. Varje dag blir reducerad till representationer av våra familjära handlingar och händelser, vilka visserligen är milt tröstande men tomma på en intensitet som vi både längtar efter och fruktar.
Att erfara det dagligt sublima kräver att vi demonterar det perceptuella villkorssättande som insisterar att se oss själva och världen som något essentiellt bekvämt, beständigt, fast och 'mitt'. Det innebär att omfamna lidande och konflikt snarare än att skygga för det, att kultivera den förkroppsligade uppmärksamheten som begrundar tragiska, föränderliga, tomma och opersonliga dimensioner av livet, snarare än att att dyka under för självförhärligande eller självantipatiska fantasier. Detta tar tid. Det är ett livslångt utövande.
Det dagligt sublima är vårt ordinära liv upplevt ur den fyrfaldiga utmaningens perspektiv. Som vi har sett innefattar detta (1) ett öppenhjärtligt omfamnande av hela ens existentiella situation, (2) ett lösgörande där vi släpper taget om de vanemässiga reaktiva mönster som framkallas i situationen, både i vårt tankeliv och beteende, (3) ett medvetet tillvaratagande av de moment där sådana reaktiva mönster har lugnat sig, och (4) ett engagemang för ett levnadssätt som uppstår ur sådan stillhet och som utgör ett empatiskt, etiskt och kreativt svar på den situation man befinner sig i.
Förstått på detta vis handlar meditation inte om att uppnå skicklighet i tekniska procedurer som gör anspråk på att garantera fullgöranden som korresponderar med en specifik religiös rättrogenhets dogmer. Inte heller är dess mål att uppnå en privilegierad transcendent insikt i den absoluta verklighetens natur, medvetandet eller Gud. I ljuset av den fyrfaldiga utmaningen innebär meditation det ständigt pågående kultiverandet av en finkänslighet, ett sätt att delta i, och närma sig, alla erfarandets aspekter inom ett ramverk av etiska värden och mål. (sid 231-233)
En sådan värld är omåttlig; den är inte hanterlig. Den strömmar vidare obevekligt, fylligt och överdådigt men är borta med ens då vi sträcker oss ut för att greppa och kontrollera den. (sid 235)
När Maha Kotthita frågade om 'sinnets frihet genom tomhet' svarade Sariputta: "När man har kommit till skogen, eller till roten av ett träd, eller till en tom hydda reflekterar man: 'Allt detta är tomt på själv eller vad som tillhör själv.' Detta är sinnets frihet genom tomhet." Man drar sig tillbaka till den vilda naturen för att vistas i ett område som är fritt från mänskligt ägande och kontroll. I frånvaron av någon att smickra eller imponera på är man förmögen att återvinna en naturlig värdighet grundad på ens vördnadsfulla deltagande i livet och ens tacksamhet inför livet. Naturen blir således en metafor för tomhet, en sublim uppenbarelse av 'vad som inte är själv', en frihetens och lättnadens boning. (sid 236)
Syftet med att utöva denna hwadu [frågan: 'Vad är detta?' i koreansk zenbuddhism] är inte att komma till en tillfredsställande lösning på ett problem, utan att åstadkomma en finkänslighet där ens bemötande av livets faktiska utmaningar inte är förutbestämda av våra fasta övertygelser. (sid 245)
Sŏns [koreansk zenbuddhism] paradoxala undervisning skiljer sig mycket från den indiska buddhismens logiska och rationella undervisning. Palitraditionen tillskriver inte tvivlet alls samma centralitet och vikt som sŏn gör. Begreppet 'tvivel' (vicikicchā) hänvisar vanligtvis till ett av de fem hindren (nīvarana). Detta tvivel är något som ska övervinnas och överges, inte en kvalitet att kultivera flitigt. (sid 245)
Den sortens tvivel det talas om i sŏn är existentiell till sin natur snarare än epistemologisk. Det här tvivlet utgör inte alls ett moment i intellektuellt utforskande, även då detta utforskande har ett icke-diskursivt uppvaknat tillstånd som mål. Det bör tänkas vara ett psykosomatiskt tillstånd av förvåning och förbryllelse snarare än en diskursiv mental process. (sid 246)
I en intervju kring boken After Buddhism finner vi ytterligare uttalanden av Batchelor om det sublima:
Varför föredrar du 'det sublima framför 'det heliga'?
Då bör man komma ihåg min bakgrund, att jag inte växte upp i en kristen familj. Jag identifierade mig aldrig som en kristen. Jag växte upp i en humanistisk icke-teistisk värld. Jag utbildades i den världen. Och jag har aldrig riktigt kunnat finna någon mening med ord som 'Gud' och 'det heliga'. Samma gäller 'det absoluta' eller 'the non-dual', eller andra begrepp som är lånade från Vedanta. Det språket tilltalar mig inte. Och jag blir obekväm när buddhister börjar använda sådana ord. Det tycks vara ett sista försök att ha kvar Gud i bilden på något sätt, även om det inte kallas 'Gud'. Jag tänker att vi behöver ett språk utan Gud helt och hållet.
(Batchelor, S. Secular Buddhism. 2017, s 206.)
Coleridge [poet under romantiken] talade till exempel om det sublima som uppskjutandet av jämförandets krafter. Det handlar om att lära sig att släppa vissa mentala vanor som får vårt erfarande av oss själva i världen att bli väldigt smalt, begränsat, självupptaget, samt styrt av våra önskningar och vår motvilja. Vad buddhistisk praktik gör, enligt mig, är att montera ner eller sudda ut hela denna reaktiva strategi. Ett sätt som den gör detta på är att uppmuntra oss att leva i ett tillstånd av frågande och nyfiket undersökande så mycket vi bara kan. Om det frågandet och undersökandet sker inom ramen för en terapeutisk verksamhet [som i fallet med mindfulness], kommer det enligt mig göra att dessa personer blir mer känslomässigt och kroppsligt involverade i vad poeter skulle kalla 'sublima erfarenheter'.
(Batchelor, S. Secular Buddhism. 2017, s 207.)
...poesi, musik, eller konst. För mig är detta en bit som ofta saknas i buddhism - hur förstår buddhismen samspelet mellan kontemplativa erfarenheter och skapandet av konst, poesi och musik? Genom att tillföra idéer om det sublima, i motsats till det heliga, bevarar du erfarenheten som en del av vår egen sekulära tradition, vilken är nära förbunden med föreställningsförmåga och kreativitet.
(Batchelor, S. Secular Buddhism. 2017, s 208.)
Jag söker en vision, en ram, för hur jag kan leva mitt liv på ett sätt som värdesätter kreativitet, föreställningsförmåga, poesi och skönhet. Och begreppet som jag använder för tillfället är 'det dagligt sublima' ["the everyday sublime"]. Med 'dagligt' vill jag betona att det sublima inte går att reducera till fantastiska solnedgångar och vida utsikter över Himalaya. Om du omsorgsfullt och vaket betraktar den minsta detalj i det som pågår i just den stunden, inspirerar den till förundran lika mycket som stjärnorna på natthimlen. När du betraktar ett löv eller ett grässtrå - vilket är väldigt sŏn antar jag - då är det 'det sublima'.
(Batchelor, S. Secular Buddhism. 2017, s 208.)
http://mpegmedia.abc.net.au/rn/podcast/2014/03/sot_20140302.mp3
http://dharmaseed.org/talks/audio_player/169/23598.html
Se även mitt inlägg: det sublima?
