Här kommer ett litet utdrag ur Barry Magids bok 'Ordinary Mind'. I detta stycke text försöker han reda ut några missförstånd som lätt kan uppstå kring begreppen 'attachment' och 'detachment', dessa två begrepp som ju ständigt återkommer i engelskspråkig buddhistisk litteratur. Översättningen är gjord av mig. Magid har presenterats tidigare på denna blogg. Se exempelvis 'Magid om sittandets praktik'.
Jag skulle vilja diskutera hur 'attachment' och 'detachment' vanligen förstås - och missförstås - i västerländsk psykologi och i buddhism. Vi påträffar hänvisningar till 'attachment' och 'detachment' i både terapeutiska och andliga sammanhang, men med mycket olika betydelser. I västerländsk psykologi handlar 'attachment' om anknytning och om förmågan att skapa intima och kärleksfulla relationer. Autentiskt relaterande, eller moget anknytande, är svårt att uppnå. Vår egocentrism, narcissistiska sårbarhet, och allehanda inre konflikter får oss att skapa ohälsosamma neurotiska sätt att knyta an i relationer. Vi formar våra relationsband genom att möta upp vad vi tror är våra behov och genom att lätta på vår oro, snarare än att relatera till en hel och annan person utifrån ömsesidighet och respekt. Sett med ett psykologiskt raster hänvisar 'detachment' till en individs uppgivenhet inför att knyta an till andra, på grund av en oförmåga att möta de sårbarheter och konflikter som relationer oundvikligen rymmer. Den obundna personen försöker bli autonom och 'sig själv nog', och greppa någon slags inre frid genom att undvika intrasslande relationer. Ofta föredrar dessa individer estetiska, filosofiska och religiösa känslor framför mellanmänskliga bands mer alldagliga och okontrollerbara känslor.
Buddhism har inget emot de positiva kvaliteterna i 'mogen anknytning', inget emot 'attachment' i denna mening, men i buddhism har konceptet 'attachment' traditionellt hänvisat till neurotiskt klamrande och till försöken att kontrollera ens inre och yttre omgivning, till det som oundvikligen leder till bakslag och lidande. Och buddhism har verkligen identifierat farorna som är involverade i de patologiska varianterna av 'detachment', av obundenhet. Det finns en gammal berättelse som illustrerar detta:
En gång gav en gammal kvinna, i välgörenhet, stöd åt en munk som levde nära i en eremitkoja. Munken var en spartansk och tillsynes helig kille som behövde mycket lite när det kom till mat, kläder eller skydd mot väder. Men efter ett antal år bestämde sig den gamla kvinnan för att testa munken. Hon sände sin vackra dotter till eremitkojan och uppmanade henne att lägga armarna runt hans hals och fråga: 'Herr munk, tycker du att jag är vacker?' Nåja, munken bara satt där oberörd, men efter en stund sade han: 'Ett vissnande träd märker inte årstidernas skiftningar'. Så den vackra dottern gick tillbaka till sin mamma och berättade för henne vad munken sagt, varpå den gamla damen gick ut och brände ner hans eremitkoja och drev iväg honom skrikande: 'Jag kan inte tro att jag slösat alla mina hårt förtjänade pengar på en skojare som dig!'
Den gamla kvinnan i berättelsen förstod att munken var 'detached', obunden och avskild, i neurotisk mening, då han försökte undvika känslor och genom att dra sig tillbaka till ett icke-föränderligt tillstånd han trodde var rent. Suzuki Roshi sade en gång att 'detachment', obundenhet, inte betyder att man gör sig av med världsliga saker, utan att man accepterar att de försvinner. Vad vi frigör oss från, vad vi klipper banden till och avskiljer oss från, är inte andra människor eller våra känslor, utan snarare våra neurotiska självcentrerade försök att göra ting och relationer beständiga, eller just så vi vill utifrån våra egna själviska motiv.
Ett annat vanligt misstag är att tänka att 'detachment', obundenhet, betyder att vi alltid bör passivt acceptera vad som händer. Hur skulle vi praktisera 'detachment', obundenhet, om vi levde i en lägenhet med förskräckligt högljudda grannar, tonåringar som flippar, skällande hundar och så vidare? Betyder att vara en duktig zenelev att vi säger till oss själva: 'Hmm, jag förmodar att jag inte borde vara så fäst vid att få sova på natten, eller av att ha lugn och ro för mina studier?' Detta är inte andlig praktik, det är endast masochism! 'Detachment', opartisk avskildhet och obundenhet, betyder icke-själv-centrerat svarande på en situation. Ibland kommer det innebära bestående oundvikligt lidande och att erkänna att livet inte är under vår kontroll. Men det innebär också att vi vidtar lämplig åtgärd - talar med grannarna, ringer hyresvärden och, om det går så långt, flyttar! Allt 'detachment', obundenhet, utesluter är att öka andras lidande för att minimera sitt eget. 'Detachment', i dess anständiga betydelse, innebär att arbeta med vår själviskhet så att vi kan handla medkännande. Då skapar vi de genuint mogna relationsband - attachments - som västerländsk psykologi med rätta värdesätter.
(Magid, Barry. Ordinary mind - exploring the common ground of zen and psykoanalysis. Wisdom Publications, 2005. Sidorna 144-146.)
Här är en länk till Magids digitala hemvist: www.ordinarymind.com
Ordinary Mind hittar du även i Sverige: www.ordinarymind.se
